1840-1895 Thomas Hovenden Gallery Thomas Hovenden (December 28, 1840 ?C August 14, 1895), was an Irish-American artist and teacher. He painted realistic quiet family scenes, narrative subjects and often depicted African Americans. Hovenden was born in Dunmanway, Co. Cork, Ireland. His parents died at the time of the potato famine and he was placed in an orphanage at the age of six. Apprenticed to a carver and gilder, he studied at the Cork School of Design. In 1863, he immigrated to the United States. He studied at the National Academy of Design in New York City. He moved to Baltimore in 1868 and then left for Paris in 1874. He studied at the École des Beaux Arts under Cabanel, but spent most of his time with the American colony at Pont-Aven in Brittany led by Robert Wylie, where he painted many pictures of the peasantry. Returning to America in 1880, he became a member of the Society of American Artists and an Associate member of the National Academy of Design (elected Academician in 1882). He married Helen Corson in 1881, an artist he had met in Pont-Aven, and settled at her father's homestead in Plymouth Meeting, Pennsylvania, outside of Philadelphia. She came from a family of abolitionists and her home was a stop on the underground railroad. Their barn, later used as Hovenden's studio, was known as Abolitionist Hall due to its use for anti-slavery meetings. He was commissioned to paint a historical picture of the abolitionist leader John Brown. He finished "The Last Moments of John Brown" (now in the collection of the Fine Arts Museums of San Francisco) in 1884. His "Breaking Home Ties", a picture of American farm life, was engraved with considerable popular success. In 1886, he was appointed Professor of Painting and Drawing at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts, replacing Thomas Eakins who was dismissed due to his use of nude models. Among Hovenden's students were the sculptor Alexander Stirling Calder and the leader of the Ashcan School, Robert Henri. Hovenden was killed at the age of 54, along with a ten-year old girl, by a railroad locomotive at a crossing near his home in Plymouth Meeting. Newspaper accounts reported that his death was the result of a heroic effort to save the girl, while a coroner's inquest determined his death was an accident.  Related Paintings of Thomas Hovenden :. | I Know d It Was Ripe | The Last Moments of John Brown | Chloe and Sam | Breaking Home Ties | Skaters outside city walls |
Related Artists:
Robert Dodd
English Painter, 1748-1816, English painter and engraver. He exhibited at the Society of Arts from 1780 and at the Royal Academy, London, from 1782 to 1809. He had gained some reputation as a landscape artist by 1771 but soon concentrated on marine scenes. He became a ship portraitist and above all a prolific recorder of naval actions in the American and French Revolutionary wars such as the Sinking of the 'Vengeur de Peuple' at the Battle of the Glorious First of June, 1794 (1795; London, N. Mar. Mus.). He was also praised for his handling of storm scenes, notably a series depicting the loss of the Ramillies in the West Indies hurricane of September 1782 (1783-5; London, N. Mar. Mus.). His work was engraved by others but he also executed over 100 plates himself, mostly in aquatint, including views of the naval dockyards at Chatham, Woolwich and Deptford and also of the Thames at Blackwall and Greenwich, the last-named based on his oil painting of 1792 (London, N. Mar. Mus.).
granados
Period: Post-Romantic (1870-1909) Country: Spain Born: July 27, 1867 in L??rida, Spain Died: March 24, 1916 in At sea (in the English Channel) Genres: Chamber Music, Keyboard Music, Miscellaneous Music, Opera, Vocal Music
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.